Jonas Glans är den motvillige löparen från Svängsta som vunnit 14 SM, tävlat i fem EM och som slagit svenskt rekord på 10 km hela tre gånger!

– Att jag är den snabbast svensken någonsin på den sträckan är jag väldigt stolt över. Jag blev lite ofrivilligt intvingad av mina föräldrar. De åkte runt på alla de stora loppen, och då fick jag alltid springa knatteloppen. Första vinsten var Lilla Lidingöloppet när jag var 9 år. Sen vann jag nog allt därefter i 6-7 år.

Jonas Glans, fd Leandersson, växte upp i ”Svängsta City” i en villa tillsammans med sin mamma, pappa och en storebror.

– Så här i efterhand känns Svängsta som den perfekta lilla platsen att växa upp på. Man kunde röra sig fritt, man kunde leka överallt och man kunde utforska världen för sig själv och tillsammans med kompisarna. Jag hade ett väldigt bra kompisgäng som jag fortfarande umgås med idag när jag kan.

Jonas har alltid idrottat i någon form. Pappan var fotbollstränare och Jonas själv spelade med Svängsta IF och senare med Högadal inne i Karlshamn.

– Man har ju fått hänga med på alla fotbollsmatcher runtom i Blekinge.

Att Jonas blev framgångsrik friidrottare med inriktning på löpning skyller han på föräldrarna som båda sprang i motionslopp som Göteborgsvarvet och Lidingöloppet. Då fick barnen helt enkelt hänga med. De större loppen hade ofta tillhörande knattelopp och där upptäckte man snabbt Jonas talang för löpning. Absolut första loppet sprang han i Gränum men det var på Lilla Lidingöloppet i Stockholm som är Sveriges största knattelopp som Jonas vann när han var nio år.

– Alla blev förvånade när speakern ropade upp att det var Jonas Leandersson från Kyrkhults SK som ledde loppet. Sen fortsatte det i flera år med att jag vann alla knattelopp jag ställde upp i, berättar Jonas.

Egentligen har Jonas alltid uppskattat lagsporter mycket mera. Där man har ett helt lag med kamrater med sig i både med- och motgång. Att vara bäst i Sverige från första början i en individuellt sport och vinna allt de första 7-8 åren har också satt en hel del press.

– Det är lite komplicerat. Att vinna allt blev hela tiden blev istället en väntan på när jag skulle förlora och hur det skulle kännas när jag gjorde det. Jag såg inte riktigt fram emot loppen och det var alltid en lättnad när det var över. Egentligen ville jag nog mer hänga med kompisar, åka skateboard och spela musik.

När Jonas var runt 16 år fick han besök från den stora klubben i Malmö. Både ordföranden och tränaren åkte till Svängsta med ett erbjudande och ett kuvert med pengar för att locka Jonas till Malmö. Och så blev det. Det var först i 17-årsåldern som Jonas insåg att han faktiskt ville satsa på löpningen. Efter studenten på Väggagymnasiets estetiska linje flyttade Jonas ner till Malmö.

– När jag var mellan 20-25 år var löpningen 100% av mitt liv och jag kopplade mycket av mitt värde till det. Ju äldre jag blev och desto mer jag började uppskatta i livet så insåg jag att det också finns annat och det var rätt skönt.

Framgångarna har blivit många genom åren. Jonas har 14 SM-guld på seniornivå, har tävlat på fem EM och har slagit svenskt rekord på 10 km hela tre gånger!

– Att jag är den snabbast svensken någonsin på den sträckan är jag väldigt stolt över. Jag har nog rätt länge fattat att jag har vad som krävs för att kunna slå ett svenskt rekord. När jag slog det första gången för tre år sen blev jag ändå rätt chockad. Sen slog jag det ytterligare två gånger nu i vintras.

En av de stora sorgerna att han inte tävlat i ett VM eller ett OS än. OS 2016 var han endast några hundradelar ifrån och han ligger och nafsar på gränsen.

– Det mesta är jag nöjd med i min karriär men skulle jag lägga av före jag gjort ett VM, då kommer jag vara lite besviken. Det är inte ouppnåeligt. Tyvärr har man till min nackdel ändrat hur man kvalar till VM och OS under de senaste två åren. Förut räckte det med ett lopp som var tillräckligt snabbt. Nu måste du göra kanske uppemot fem lopp för att få ihop tillräckligt med rankingpoäng. Jag är skadebenägen och tävlar väldigt sällan och då blir det svårt att samla rankingpoängen som krävs.

När Jonas satte sina svenska rekord sprang han i ett tempo som motsvarar 2,48 minuter per kilometer vilket i sig motsvarar en hastighet på 21-22 km/h. Som jämförelse kan man springa 100 meter på 16,8 sekunder och sen fortsätta hålla det tempot 100 gånger!

– Det är rätt absurt att tänka på hur snabbt det går när man tävlar. När jag tränar själv kanske jag kan göra 4 km i tävlingstempot som motsvarar mitt svenska rekord. Då har man svårt att föreställa sig att man ska klara 6 km till. Men det händer något när man tävlar.

Jonas tränar fortfarande men säger att hans mindset är att han bara är en vanlig person som råkar vara bra på att springa. Samtidigt ställer han upp i SM och EM och sätter svenska rekord.

– Det blir lite konstigt även för mig, säger Jonas och skrattar. Jag har ett jobb numera och jag är pappa till min tvåårige son. Jag gör den träningen jag behöver och utöver det har jag inte tid att tänka så mycket på löpningen.

Under åren i Malmö har han hunnit utbilda sig till byggingenjör och konstruktör.

– Det blir mycket dötid när man håller på med löpning. Även om man tränar riktigt bra så är det ju bara 4 timmar om dagen. Så man hinner mycket annat. De flesta inom svenskt friidrott, framför allt inom löpning är väldigt högutbildade, just för att det passar bra att kombinera löpning med studier.

När han inte springer, vad gör han då?
– Jag är en person som har lätt att hitta hobbies och jag är rätt rastlös. Jag vill hela tiden göra någonting. När jag blev pappa för två år sedan vände det uppochner på det där. Den senaste tiden har det blivit lite renovering och jag har snöat in på att snickra och byggt mitt eget kök i källarverkstan vi har kopplad till lägenheten där vi bor i. Det är inte den mest kompatibla hobbyn när man har småbarn dock.

Ända sedan Jonas flyttade till Malmö har uppskattningen och nostalgin för Karlshamn växt. Varje gång han är hemma på besök ser han fram emot att besöka vissa nostalgiska minnesplatser.

– Det kan vara helt konstiga platser som bara jag förstår som en cykelbana utanför Svängsta där jag vill få springa igen. Eller en viss sjön där jag vill ta ett dopp igen.

Jonas och Frida har all sin familj hemma i Karlshamn och det förekommer absolut diskussioner om att en dag flytta tillbaka. Det finns en längtan tillbaka.

– Det är ständigt närvarande. Samtidigt är det en stor fördel för mig att Karlshamn som en dröm. Det finns alltid något att längta till. Det är jobbigt att inte ha familjen nära, framförallt för min fru. Man hade verkligen önskat att ha dem närmare för att alla ska få lära känna varandra. Att min son ska få en annan kontakt med sina kusiner och mor- och farföräldrar. Jag har också en hel del barndomsvänner kvar som jag vill umgås med mera. Jag har inte riktigt sorterat ut vad jag vill ännu men om jag skulle fråga min fru om vi ska flytta, hade hon sagt ja direkt!

Numera bor Jonas föräldrar vid Näsviken inne i stan. Så när han är hemma är det oftast där eller i Ire han är. Den speciella fabriksdoften i Karlshamn har ju de flesta någon slags hatkärlek till men för Jonas kopplas det starkt till ett mycket positivt minne.

– En gång var jag i Danmark och tävlade i Aarhus, som är den ena A:et i AAK. Jag åkte till Aarhus dagen innan jag skulle tävla och bodde på ett hotell med skjutdörrar rakt ut mot naturen och vattnet. När jag vaknat upp på tävlingsmorgonen öppnade jag skjutdörren och tog ett första andetag och kände bara: Det doftar precis som hemma i Karlshamn! En riktigt go känsla och jag började må riktigt bra. I loppet som gick på kvällen senare så vann jag och kvalade till EM! Jag tror det var luktens förtjänst!

Vad händer framöver då?

– Jag kommer tävla på SM i Söderhamn i slutet av Juli. Jag kör 10 000 m. I övrigt har jag inte så mycket inplanerat då jag är lite fundersam på vad jag vill satsa på framöver.