Johnny Martinssons eviga kärlek till Karlshamn

”I imponerande sju decennier har han fångat havets linjer, stadens puls och människans rörelse. Med mångfacetterat material, från brons, gjutjärn och betong till trä, gummi och läder har han satt prägel på staden och inte minst dess offentliga miljöer. Evig kärlek till konsten. Evig kärlek till Karlshamn. En värdigare vinnare finns inte.”
Så löd motiveringen när konstnären Johnny Martinsson mottog årets Gilla Karlshamn-pris på den livesända Gilla Karlshamn-galan 2021.

Vi träffade Johnny på Martinssonska gården för en intervju.

–

Johnny Martinsson är ett välkänt och uppskattat ansikte i staden som ofta ses trampande fram på sin cykel. Kärleken till hemstaden Karlshamn lyser igenom i allt han gör. Han berättar med värme och inlevelse om platsen som format honom och konstnärskapet. Med värme och ett leende möter han också de i staden som verkar lite vilsna.

– Om jag ser någon på gatan i stan som verkar lite vilsen så brukar jag gå fram och fråga om jag kan hjälpa dem med något.

Johnny Martinsson föddes 1934 på skärgårdsön Tärnö där han också växte upp. Fadern var båtbyggare och modern dog när Johnny bara var ett och ett halvt år. Då flyttade han in med sin mormor Karolina Pettersson och morfar Ernst. Det var lågkonjunktur vid den tiden och otroligt fattigt. Fisket gick dåligt.

– Min mormor var en kraftkvinna utan dess like. Under sin livstid fick 12 egna barn. De första åtta med hennes första make som senare omkom på havet i en svår storm. Ensam fick hon då försörja och ta hand om dessa åtta barn. Hon fick börja fiska som hennes man gjort. Det fanns inga motorer. Man seglade eller rodde. Hon skaffade sedan en ny man och med honom fick hon fyra barn till. Den sista av dessa som föddes var Johnnys mor Edit.

Mormor Karolina tog hand om Johnny fram tills hon dog. Då var Johnny 13 år gammal.

– På min barndoms tid åkte min mormor och jag till stan på lördagarna. Det stående inslaget var att vi gick upp till Annies konditori där mormor drack kaffe, jag någon annan dricka och så åt vi en mazarin tillsammans. Jag älskar fortfarande mazariner. Varje gång jag äter en kommer alla minnen tillbaka från den tiden, berättar Johnny samtidigt som han dukar fram just mazariner och kaffe.

Johnny gick sina sex år på Tärnö skola och det var den utbildning han fick. Han berättar att han var rödhårig och fräknig och hade ett bitvis häftigt temperament.

– Men jag var duktig på att rita när jag var liten och via skolan fick jag testa vattenfärger. En gång fick vi i uppgift att hitta ett löv att rita av. Jag ville hitta det allra vackraste. Jag tog god tid på mig och hittade ett lönnlöv. När jag kom tillbaka till skolan med lövet hade de andra redan gått hem. Det säger en hel del om mig, berättar Johnny.

Vid sju års ålder fick han en fällkniv av sin farfar och så småningom en riktig morakniv så han kunde börja ”kreta” på riktigt och göra riktiga båtar. Det var starten på hans konstnärliga karriär och gärning.

När mormor dog flyttade han ut till sin farmor Augusta och där bodde han kvar i ett år fram tills även hon dog. Under tiden hade hans far skaffat en ny familj men där fanns inte plats för Johnny i den lilla lägenheten de hade. Så istället flyttade han till sin kusin Yngve som hade ett rum mittemot stadshotellet. Där blev han kvar under två års tid och sen bar det av till Borås där Johnny hade en morbror. Morbrorns son Rolf var lika gammal och det fanns gott om arbete att finna i Borås.

– Och hur mycket flickor som helst också, berättar Johnny och skrattar. Jag fick många kompisar där.

Vid 18 års ålder stack hans till sjöss och det blev ett helt annat slags liv.

– Jag brukar säga att jag haft fem olika liv. Det första var barndomen ute på Tärnö. Det andra var under tonårstiden i Borås. Det tredje var när jag gifte mig och fick barn vid 20 års ålder. Det var en stor omställning från att ha varit en fri man. Under ett år hade jag kommit hem från sjön, åkt in i det militära, gift mig och blivit pappa!

Det gifta livet fortsatte sedan under 15 år. Under den tiden flyttade Johnny och familjen till Svängsta där han fick arbete på Aktiebolaget Urfabriken som tillverkade fiskeredskap och utrustning. Johnny återupptog då också teckningen.

– Jag tyckte det hände för lite i Svängsta för att tillfredsställa mina krav.

1960 gick han en teckningskurs på NKI.

– Långfredagen 1963 gick jag in i vedboden, plockade fram en plankbit, ett stämjärn, penna och hammare och högg till en figur, ett stiliserat ansikte. Halva ansiktet tillhörde en soldat, det andra en vanlig människa. Jag hade sett en serie på Sveriges Television som handlade om andra världskriget och reagerade på den. Jag kunde inte greppa hur människor den ena dagen kunde vara ansvarsfulla människor och fäder och nästa dag skulle man skjuta ihjäl sina medmänniskor. Jag förstår det fortfarande inte, berättar han.

Med de verktyg Johnny hade då fick han inte till det som han ville. Han ville att det skulle vara strikt och elegant. Så på påskafton gick han ner till kemikalieaffären och köpte ett kilo gips.

– Sedan har jag gått den självlärda vägen, ett misstag och en lärdom i taget. Jag är totalt självlärd. Ingen människa har visat mig hur man gör någonting gällande form. Men när jag började blev jag helt salig över hur man kunde forma tankar med händerna. Jag måste ha haft någon slags talang för redan efter ett år var jag med på min första utställning tillsammans med de bästa blekingekonstnärerna som fanns på den tiden.

Och visst hade Johnny talang. Fem år efter starten var han med på sin första utställningen på Liljevalchs i Stockholm.

– Det var en milstolpe för mig och sen fortsatte det bara.

Det fjärde livet

Maj månad 1976 köpte han det hus som senare skulle bli museet Martinssonska gården. Johnny fick lämna in anbud till kommunen och 35 000 kr senare var huset hans. De flesta av den äldre bebyggelsen runt omkring Lotsgatan, hela 104 hus hade redan rivits och huset Johnny köpte gick nästan samma öde till mötes eftersom man ville förtäta staden. I sista stund hade kommunen bestämt sig för att sälja istället.

Förödelsen som mötte Johnny i huset var total. Allt av värde hade redan plockats bort från huset. Golv, takbrädor, foder, väggar och fönster. Takpannorna på baksidan hade plockats bort, väggarna var delvis ruttna och huset hade sjunkit hela 33 cm på ett ställe. Kvar fanns en massa skräp nere i trossbottnarna och det var där han fick börja. Han hyrde en container men den fylldes snabbt och fick hyras om 16 gånger.

– Mellan maj och augusti pågick städningen. När jag var klar kunde jag stå på botten och se upp till himlen. Vi fick börja med att åtgärda sättningen och fixa grunden. I grunden har jag murat in tre stenar från min hemö Tärnö. Allt jag kunde göra själv gjorde jag. Jag arbetade under tiden på ABU men fick be om ledigt under 5 månader.

I mars 1978 var det så pass färdigt att Johnny kunde flytta in i tre av de elva rummen. Med tiden renoverades hela tomten och dess byggnader till att bli en oas mitt i kärnan av Karlshamn. Den äldsta byggnaden är från 1700-talet.

2015 skänkte han sitt hem som konstmuseum till en stiftelse för att utveckla Karlshamns kulturliv. Förutom hans egen konst han visas även andra Blekingska konstnärers verk. Och så bor Johnny kvar där i en lägenhet med utsikt över taken och havet. Förutom stiftelsen Martinssonska gården har Johnny också en annan stiftelse som i hans namn varje år delar ut ett stipendium till en ung person i Blekinge inom olika kulturområden. Den stiftelsen bildades 2009.

Johnnys konst är ett uppskattat inslag på många platser i staden. På Flaggenhuset sitter ett av hans verk. Den är svetsad i rostfri plåt, är tio meter lång och tre meter hög. Den gjordes nere på en av Karlshamn AB’s nerlagda verkstäder och invigdes 1990.

– Jag har bankat den själv och det krävdes miljoner hammarslag för att få till de där formerna. En medhjälpare från Karlshamns AB hjälpte mig svetsa den. Han var nästan för noggrann, berättar Johnny och ler lite grann.

”Konsten ska spegla sanningen med fantasins ögon”

När Johnny signerar sina verk skriver han EJM, E:et står för Eskil. De olika uttrycken har dock varierat genom åren. Från rent uttryckande till mera upplösta former. Han jobbar ofta i serier och när han tycker han inte kommer längre hittar han på något nytt. När han berättar om sin konst så är båten en genomgående röd tråd. Något han säger att han var omedveten om fram till några år tillbaka.

– Jag har gjort en hel serie som heter Drömda vinklar och en hel serie med väktare där båtens spantformer återkommer. Den senare symboliserar olika upptäckter mänskligheten gjort i världen. Båtarna har på något sätt följt med mig i livet sedan jag var liten. Jag kommer ständigt på nya uttryck. Det finns så mycket kvar att berätta

Flera banker i staden har Johnny fått utsmycka. Utanför SEB står två väktare vid entrén och när Sparbanken skulle tilllgänglighetsanpassa en ny entré fick Johnny skapa den pampiga utsmyckningen.

– Den uppåtnervända båtfören är gjord av koppar och vilar på en granitsten som från början vägde 30 ton. Efter mycket kontakt med byggnadsnämnden tilläts den placeras lite längre ut på gatan än vad som var tillåtet från början.

Det är otroligt att tänka att dessa stora verk i sten och metall skapats som byggsatser i gips i Johnnys lilla verkstad. Först som en mindre modell i bivax och senare i sin större gipsversion. De stora gjutningarna görs i Sverige och i Sölvesborg anlitar han en stenhuggarmästare Mats Nilsson som hjälper honom forma hans verk av sten.
Arbetsbänken i hans verkstad är märkt av ett vackert slitage och på väggen har han samlat inspirerande citat skrivet med blyertspenna.

På Martinssonska gården hittar man också en hyllning till Frida Kahlo, en av världens mest kända kvinnliga konstnärer. På ena sidan skildras hennes ryggrad insprängd i det mexikanska landskapet. Efter en tragisk bussolycka tvingades hon leva sitt liv väldigt begränsat, ofta liggande i sängen eller iförd obekväma korsetter i järn eller stål. På andra sidan av Johnnys skulptur illustreras denna korsett symboliskt.

– Jag berördes starkt av hennes öde och hennes svåra liv, berättar Johnny.

I ett rum kan man se ansikten skapade i bivax, ett material som han formar fram med hjälp av värme. I samma rum finns tidiga skisser varav en del är väldigt gamla. Så pass gamla att Johnny glömt när de gjordes.

Ny teknik får konsten att tala

I ett av rummen har ny avancerad teknik installerats för att kunna erbjuda en digital visning av Johnnys konst. Filmen visas över hela väggen med hjälp av två projektorer. Satsningen gjordes möjligt tack vare ett projektbidrag från Kulturrådet och bortsett från lite kabeldragning är det färdiginstallerat. Filmerna har lokala fotografen Ben GT Nyberg tagit fram och materialet är snyggt iscensatt med Johnny som berättar. Det blir en nästan meditativ stund att få se och höra om hur konsten växt fram och vilka tankar som ligger bakom.

– Det blir häftigt att visa konsten så här stort och det är ett bra tillskott till museet.

En tidlös konstnär

Johnny är fortfarande väldigt aktiv som konstnär och har många beställningar framöver att arbeta fram. Och många idéer på egna konstverk. Han har inga egentliga tankar gällande att slå av på tempot trots att han nu är 87 år gammal. Han springer med raska och lätta steg i trapporna, klättrar på stegar, sköter trädgården, renoverar och säger skämtsamt att han förutom konstnär numera också är vaktmästare på Martinssonska gården. Han tycker inte det är svårt att vara ambassadör för Karlshamn eftersom det är en sån fantastiskt fin stad. Utanför Brasserie Fridolf står vanligtvis en större staty i hans serie Drömda vinklar. Den plockades ner för några år sedan när Citygallerian skulle byggas om men ska så småningom sättas tillbaka.

– Jag hoppas den kommer tillbaka snart. Statyn utanför Citygallerian har sex armar varav en bär de andra. Armarna symboliserar många av de saker som jag älskar med Karlshamn. En fantastisk miljö, ett fantastiskt torg, fantastiska affärer, fantastiska människor och en fantastisk gemenskap som inte finns på så många andra ställen. Jag får ofta besökare till muséet som säger samma sak. Som berättar om den familjära stämningen vi har här och som gärna vill komma tillbaka hit, avslutar Johnny.

---

Text & foto: Anna Deutgen